Det var en gång en
liten lockig flicka. Hon var pigg och glad och full av roliga upptåg, så som
barn är mest.
Flickans pappa
var en ung konstnär med en dröm: att kunna försörja sin familj med sina
riktigt vackra tavlor.
Pappan hade en annan
dröm också: att hans dotter, som ärvt hans talang och intresse för färg,
penslar och pennor..skulle bli en stor och berömd konstnärinna.
Så: han uppmuntrade
sin lilla. Redan när hon ritade sina första krumelurer och han var mäkta stolt!
”Hon är begåvad, verkligt begåvad”...sa den Stolte Fadern...och folk log och
nickade instämmande...jojo...vad ska de bli av den tösen!
Hon ritade och målade
med sina kritor så fort hon hade en ledig stund. I skolan blev hon
”berömd” och tillhörde dem som vann teckningstävlingar .
Hon fick ställa
ut sina teckningar.
Hon var glad!
Stolt!
Pappan, som var
en ”riktig” konstnär...en mycket duktig sådan, målade föreställande
motiv från naturen med nära nog fotografisk likhet och hans ljusa ateljé doftade
av terpentin och linolja.
Han sa: du har
terpentin i blodet, Dotter! Nu vill jag göra dej till en duktig och berömd
konstnär. Nu ska jag lära dej allt jag kan!
Sagt och
gjort..han spände upp linneduk på en ram, och sen invigde han den Stjärnögda i
oljefärgernas magiska värld.
Hon fick äntligen måla
sin första egna ”riktiga” tavla. Hon stod där med palett i ena handen, pensel i
den andra och hon njöt av att klämma ut de krämiga färgerna i små fetblanka
korvar på den rena paletten…hennes nya, alldeles egna, palett.
Ett motiv växte
fram..ett romantiskt och färgstarkt fantasiporträtt av en mörkhyad kvinna
från Hawaii, svart hår, mörka ögon, blomsterkrans kring halsen.
Under de följande åren
studerade flickan allt som en konstnär bör kunna. Hon lärde sig att teckna
efter konstens alla regler...färglära..komposition..perspektiv..kroki…
Hon studerade
och målade ...målade och studerade.
Och den stolte pappan
stod ofta bakom och talade om hur hon skulle korrigera för att hennes bilder
skulle bli helt perfekta.
Den lydiga flickan
korrigerade och korrigerade.
I hennes inre byggdes en stark olust upp...hon
ville inte blir rättad jämt och ständigt utan måla så SITT sätt.
Men hon var en
väluppfostrad människa och hon hade lärt sig att Mannen har rätt...och hennes
far var ju både man och kunnig i konstens alla labyrinter.
En dag ville den
unga damen inte måla fler tavlor med föreställande motiv, det var ju ändå inte
bra nog, alltid var det något som hon behövde förbättra.
Så, en vacker
dag producerade hon en trevlig fantasibild i stället! Den bestod enbart
starka färger och hade inget tydligt motiv alls. I bilden såg hon sin
själs längtan om frihet.
Pappan sa: "sån
där modern konst är bara skräp! Det är ett påfund av den onde själv!"
Flickan hade
hett temperament och kunde inte längre behärska sina känslor. Hon skrek och
grät och sa att hon aldrig, aldrig mer
skulle måla.
Hon avslutade
sina studier, gjorde sina uppgifter. Men hon kunde inte måla en enda tavla mer.
Den unga kvinnan växte
upp, gifte sig, skaffade barn, en stor umgängeskrets, villa och bil.
Hon levde i en skyddad
miljö, en miljö som hon kände väl. Hon var sedan födseln medlem i en mycket
sträng religiös sekt där hon lärt sig att få dåligt självförtroende...för där…i
den församlingen...där var ingen någonsin ”bra” nog! Det fanns alltid ett
dåligt samvete som gjorde sig påmint.
Hon blev en
framgångsrik företagare med många anställda.
Hon blev en vis kvinna
och hon lärde sig mycket om livet och människorna. Hon var inte tillfreds med
sitt liv...och minst av allt: med sig själv.
I hennes själ brann
det en längtan. Hon VILLE måla.
Hon gjorde det inte, kunde inte.
Den kloka och älskade
Modern blev sjuk och de förde under denna tid en mängd djupa och viktiga
samtal...de låg på den breda dubbelsängen och samtalade, så som endast en mor
och dotter i djupaste samförstånd kan tala.
Modern sa:
"Dotter, försök att alltid följa ditt hjärtas röst. Lär dig att leva DITT
liv, för endast du kan leva det. Låt ingen bestämma över dina val."
En tid därefter låg
pappan på sitt yttersta. Han gjorde räkenskap över sitt liv.
Konstnärspappan och
den nu mogna dottern samtalade om livet under flera månader när han låg i sin
säng, allt magrare och klokare för varje dag.
Pappan sa: "Sätt
dig här hos mig på kanten, Dotter min, jag vill tala med dig."
Dottern flyttade från
sin stol och satte sig på sängens hårda kant och pappan tog hennes mjuka
hantverkarhand (han brukade säga så om hennes händer).
”Klimpen, det finns
två saker jag djupt ångrar i mitt liv” sa han.
” Jag ångrar att jag förbjöd dig
att dansa, för jag vet hur du älskar det… och…jag vet hur ont jag gjorde dig
när jag nekade dig att acceptera inbjudan till Konstfackskolan i Göteborg”
(I ung ålder hade
flickan blivit antagen som elev på Konstfackskolan men det var 20 mil bort och
pappan vägrade låta sin dotter bo så långt borta och med ”o-kristna” människor,
det skulle bli allt för ”dåligt” umgänge, menade han)
Fadern frågade: ”Kan
du förlåta mig, Dotter?”
”Nej” svarade dottern.
Hon grät.
Flickan var sen länge
en medelålders kvinna...hennes längtan att måla fanns kvar.
Men hon kunde inte.
Hon var ändå inte bra
nog, så det var ingen idé. Hon skulle ändå inte duga.
Efter 37 år lämnade
hon sin make och sitt liv i den förtryckande miljö hon levt i hela sitt liv.
Det enda hon kände till. Hennes ”vänner” lämnade henne. Hon var ju en svikare.
Den dagen hon flyttade
till sitt första egna hem var en av de lyckligaste i hennes liv. Hon visste att
hon just beträtt vägen till sitt eget liv…till sin egen frihet.
Hon ville måla.
På sitt sätt
Men hon kunde inte.
När kvinnan, som
fortfarande var en flicka inuti, hade levt i sex decennier, mötte hon en ljus,
vacker och klok Helena som sa:
” Om du lär dig att
måla enligt de Vediska principerna så befriar du din kreativitet, du lär dig
att släppa taget och låta din själ och din känsla bestämma helt”
Flick-kvinnan
ville lära sig denna magi! Hon ville verkligen bli fri. Hon ville måla!
Redan efter första
kursdagen kände hon GLÄDJE och en viss befrielse.
Hon sneglade på de
andra kursdeltagarna och jämförde sina alster med de ”duktiga” och
hennes känsla sjönk
omedelbart.
Hon berättade hur hon
kände för Helena, som sa: Men Kvinna! De är ju här för att de vill SLUTA vara
så perfekta! Du kan ju kika på dem som målar ”fult” också!
Kvinnan såg att många
deltagare målade förskräckliga bilder...hon log...hennes själ log...hon
förstod!
Man kunde måla ”fult”
och ändå vara ”bra nog”
Sen den dagen målade
kvinnan allt oftare. Men hon visade inte sina bilder för någon mer än sin
nyblivne älskade make.
Som uppmuntrade henne.
Hon vågade inte visa. Hon var ju inte bra, hon kunde inte.
Inte bra nog, tänk om folk hånar mig? Tänk om jag gjort fel i mina bilder?
Men
den nu, mogna och modiga kvinnan var också nyfiken!
Så en dag tog hon mod till sig och visade hon alla
sina bilder på facebook och berättade där sin historia.
Hon fick så mycket
gillande och mail och kommentarer (100-tals) att hon blev alldeles överraskad!
Hon blev så förvånad.
Så många som tyckte om och älskade hennes alster. Så många som blev på skönt
humör av att ta del av de känslor hon
målat på sina dukar. Så många som njöt av att de fick igång sin fantasi och gick på
upptäcktsfärd i hennes tavlor.
Hon nöp sig i armen
när människor började köpa hennes konst.
I dag målar den unga
flickan sin känsla rakt in i duken och hon känner lycka varenda gång.
Snipp snapp snut, nu
är sagan slut!